Arbetet har fått ett namn. "BREAKAWAY"

Tack för trevliga kommentarer, Maja och Marit. Har inte sett dem förrän nu. Kommentarerna hade någon mystisk färg som var halvt osynlig.
Jag kommer att ställa ut några av de foton jag tagit på stationen.
Det har varit ett jättejobb att välja och kombinera dem. De flesta bilderna har satts ihop med en annan bild.
Det är mycket praktiskt arbete för tillfället. Montera bilder t ex tar både tid och är ångestframkallande. Bokmärkena som jag ska dela ut på utställningen är för tunna. Måste hitta på ett sätt att göra dem tjockare...
Annars börjar det kännas som att allt drar ihop sig.

Alla bilder har blivit avlånga. De har fått en tydlig riktning, framåt eller uppåt.
Jag har en tanke att lägga dem på rad som en räls......
Just nu arbetar jag med kommunikation (i dubbel bemärkelse)
Det handlar om att välja rätt bilder inte de bästa bilderna och de gäller att de fungerar tillsammans. Det gäller att tänka "outside the box" men inte falla för häftiga snygga lösningar.
Jag lyssnar på mina kursare och känner mig väldigt "inside the box". Har jag verkligen så svårt att få bildmässigt bra idéer för hur jag ska presentera/komponera min gestaltning eller blir man hemmablind.
Tyvärr inser jag att mitt tidigare sätt att gestalta bilder och mitt bildkomponerande är väldigt nära besläktad.
Jag får lyssna och ta intryck utifrån och jobba för tänka nytt även här.

Nya bilder, obearbetade.
Ett nytt sätt att ta bilder, att beskriva en plats, människor, relationer.
Vill fånga en stämning.
Arbetar med att få bilder som berättar något på djupet. Det får inte bli ytligt vackra bilder.
Jag tänker fortsätta trots arga blickar.
Jag går fram till många också, frågar om det är ok att jag fotar. Upplever att de bilderna inte blir så bra. Men jag får ut annat av att fråga. Får någon slags kontakt med platsen och människorna där. Förstår allt bättre på något sätt.

Jag balanserar.
Intryck idag, min historia och jag själv.
Jag börjar förstå hur programvaran fungerar och bilderna ändrar form, nya bilder läggs på, formas om, passas in.
Jag balanserar.
Lekfullhet, allvar, reflektion.
Efter hand ser jag hur nya bilder växer fram.
Det tar tid att se de nya mönster och avtryck jag gör.
Jag balanserar mellan intryck och avtryck, som ger nya intryck och avtryck.......
Kanske behöver jag ge mig ut och ta nya bilder.

Photoshop är svårt men det är bra när man vill förändra bilder.

Tanke efter handledningen.
Jag tror att jag ska sluta leta efter mönster och bara arbeta vidare med de bilder jag tycker är intressanta. Känslan och intuitionen ska få styra.

Letade bland mina gamla bilder. I början var det roligt och det gjorde mig glad. Efter ett tag blev jag frustrerad. Segheten, dimman kom tillbaka. Jag hade svårt att se min tanke bakom bilderna. Efter flera timmars tittande och vid flera olika tillfällen (i flera dagar) segade sig ändå ett mönster fram.
Relationer, människa- människa och natur - människa och stämningar av olika slag.
Jag gjorde ett urval av bilder. Dels de som berör mig idag och dels de som jag tyckt om tidigare.
Till slut valde jag ett mindre antal bilder jag ville arbeta vidare med.
Jag bestämde mig för att måla de bilder jag kände mest för. Undersöka dem, försöka förstå dem genom att arbeta med dem. Gjorde flera skisser.
Segheten fanns där. jag såg inte nästa steg. Visste inte riktigt vad jag var ute efter.
Allt tog tid. Hittade bl a inte mitt staffli. Fick göra ett nytt av min morfars gamla stege. (Min morfar älskade konst och gick ofta på utställningar så han är nog bara glad åt stegstafflit i sin himmel)
När jag väl kom igång fanns segheten där igen. Jag tänkte och tittade mycket mer än jag målade men efter ett tag kändes segheten helt rätt. Långsamheten hjälpte mig att förstå vad jag höll på med.
Jag såg ett nytt mönster. Hur de olika bitarna hängde ihop.

Jag såg att de bilder jag valt att måla hade med olika sätt att förhålla sig till verkligheten att göra. Att se den ovanifrån eller att gå in i verkligheten och leva i den.
Det hade också med människor/ relationer att göra.
Trots att idén med mina målningar nu blev klarare blev jag också tveksam till om det här var rätt sätt att gestalta detta på.....
Vi får se hur detta slutar..........

Efter handledningen och helgen kändes det som jag stod i ett vägskäl. Jag blev uppmanad att pröva de olika spåren jag hittat men det gick inte. Det blev ett stopp och jag kom ingenstans, inga bilder, inga tankar, ingenting.
Det kändes som jag stod i en dimma och då är det väldigt otäckt att välja. Vilka spöken och otäckheter gömmer sig i allt det mjölkvita.
I måndags på tåget började jag, trots motstånd, gräva mig vidare. Ja det kändes faktiskt så som om jag långsamt grävde mig fram. Jag gick igenom allt jag tänkt och bilden över var jag befann mig klarnade. Jag fick distans till mig och mina tankar och då kunde jag se ett mönster.
Dimman lättade och jag kunde se att........... jag inte rört mig alls ?!...eller att jag vandrat i cirklar. Jag var tillbaka på ruta ett! GRATTIS!!
Men det fanns något nytt........ETT MÖNSTER

KOMMUNIKATION

Från en och samma bild eller verklighet ser vi eller väljer att se olika saker beroende på bakgrund, kultur, rädslor. Vi kanske aktivt väljer att blunda för vissa saker.
Konflikter uppstår ofta för att vi inte delar samma bild av verkligheten.
Vi fokuserar på olika saker, ställer in skärpan eller väljer ett bildutsnitt som beskriver det vi vill förmedla med bilden.

Nu kommer den hemska sanningen.......
Jag har aldrig tänkt på hur jag har valt.......
Jag har i alla år tagit bilder, målat och tovat utan att fråga mig....varför...
Tänk om alla de som köpt mina tavlor eller tovade saker fick reda på det.
Ja nu har jag bekänt, alla kan läsa det. Huu

Jag börjar med mina egna bilder och undersöker hur jag valt, jag antar att jag gjort omedvetna val. Vilka är dessa? Vad berättar mina bilder för mig, om mig.
Jag vill göra upp med min historia.
Jag har någon tanke att utgå från mina gamla bilder och göra om dem så att jag aktivt och medvetet kommunicerar något med dem bildmässigt.
Det låter så käckt allt det jag skriver men det har varit väldigt jobbigt och inget konkret har blivit gjort, så ett litet ångestspöke har börjat växa i huvudet.
Hur sjutton ska jag hinna detta? Jag skulle behöva månader, minst.
Men jag ska göra som min kursare skrev. Tänka vidare under tiden jag arbetar med bilderna.
Får se hur kångt jag hinner.