Hindras hela tiden i tanken när jag försöker överföra mina gestaltningar till platsen.
Jag tror att de kommer att bli förstörda.
Det känns som en paradox. Mitt gestaltande handlar ju om växande och att respektera det ömtåliga växandet.
Vilka idéer jag än har när det gäller gestaltandet så kommer de att bli "förstörda".
Precis som allt ömtåligt växande blir förstört i en opersonlig miljö.
Jag vill ju egentligen att växandet ska gälla människorna som lever på Fjällgatan. Det är de som jag vill ska få en möjlighet att växa, ett positivt växande. Att någon form av gemenskap ska växa.
Platsen måste alltså förändras och trafiken måste minska.
Någon form av gemensam byggnad som i sitt utseende binder ihop gatans stilar former och färger börjar ta form i tanken och på pappret och den ska vara NERGRÄVD. Eller upplevas som nergrävd, bara tak + någon våning ska sticka upp. Jag blir så glad av att få gräva ner. Det känns så rätt på något sätt.
Man börjar fundera på sin mentala hälsa............

Arbetet med gestaltningen blir just nu väldigt splittrat men...
Efter förra handledningen backade jag tillbaka i mina idéer och började gestalta "växandet" igen. Både i lera och med skisser. Jag tittade i böcker och på foton som jag tagit i somras. Det hände något med mitt fotande efter gestaltningsarbetet i våras och i flera av dem hittar jag en känsla som hjälper mig att förstå min känsla i det jag gör. Jag tappar lätt bort den annars
.
Jag har även varit ute på nätet och kollat upp växandet där. Hittade några intressanta konstnärer som arbetade med just "växande".Blev väldigt inspirerad.
Annars upplever jag den här fasen i arbetsprocessen som arbetsam och lite deppig. Jag misstror mig själv och min förmåga. Och jag tror att det blir värre för att jag på något sätt inbillar mig att jag ska trivas med den här delen av arbetet. Alla möjligheter finns, jag går på upptäcksfärd, letar efter känslan och ett sätt att gestalta den, men blir mest frustrerad.

Jag har i mina tidigare arbeten inte fokuserat på "känslan" som jag skrev om tidigare. Den har jag alltid fått backa tillbaka till och det kanske är så för mig i min arbetsprocess. Men det har blivit tydligt för mig den här gången.

Bromsades naturligtvis på handledningen.
I början av processen blir jag nog gärna konkret. Ett sätt att komma ur den dimma som brukar sänka sig över mig annars. Dimman finns nog för all del kvar men jag har något fast att ta avstamp ifrån.
Som pendlande,arbetande och studerande trebarnsmamma med många bollar i luften tror jag att det gärna blir så att man känner att man snabbt måste komma ur ett dödläge. Saker måste lösas helt enkelt. Snabbhet är en dygd och jag upplever att jag, från att ha varit en ovanligt långsam person, blivit en mästare i att få idéer snabbt. Till och med att jag är uppskattad för alla mina idéer.
Men jag har aldrig blivit ombedd att arbeta med mina idéer, jobba med idéernas uttryck. Det låter kanske konstigt, jag som ska bli bildlärare och allt.
Känslan måste få finnas med, det räcker inte med att idén ska fungera praktiskt och logiskt.
Växandet som jag skrivit om i tidigare inlägg känns därför bra att använda i min gestaltning. Jag har känslor jag kan använda mig av i växandet, både runt växandet att bli vuxen, att utvecklas som människa, den konstnärliga processens växande och så känner jag starkt för naturen och växandet där.

Läser just nu lite konsthistoria och har fått nya tankar runt hur olika tiders konst vuxit fram. Landvinningarna och upptäckterna som olika konstnärer gjort känns så självklara idag, stegen de tog i olika riktningar, problemen som de arbetade kanske hela livet med, att det ibland var så svårt men också gav dem så mycket.

Växande blir alltså det jag ska försöka arbeta med på Fjällgatan.