Tanken och känslan, det jag upplever och vill förmedla är detsamma men formen för gestaltningen har ändrats.
Kom till vägs ände med försöken att gestalta olikheter med papper och penna. Jag försökte rita olika människor som skulle representera olika personligheter, jag ritade "barnboksfigurer" som skulle göra detsamma men blev inte nöjd.
På handledningen i fredags fick jag idéer till hur jag skulle kunna komma vidare. Tredimensionella idéer, figurer sammansatta av olika saker bl a. Först blev jag glad och tyckte idén var bra men när jag kom hem kändes den som ett oöverstigligt berg.
Jag grubblade vidare och fastnade vid något annat som någon sa vid handledningen om ....gränser?!
Allt går i cirklar...... nu kommer G R Ä N S E R N A....tilbaka!!!!!!!!!
Man kan se min känsla från ett annat håll. Är det tillåtet att vara olika så är det tillåtet att strunta i gränser.......gränser och begränsningar som man kan uppleva på andra ställen.
En ny tanke/gestalt började växa fram.......genom asfalt mellan stenar, i springor tränger de sig fram, tar sig fram, bryter sig igenom hårda gränser trots att de är mjuka..........OGRÄSET.
Tja då var jag färdig med den här gestaltningen. Behöver bara hämta ogräs, spetta upp ett litet hål i parketten i aulan och klämma ner ett lagom vildvuxet ogräs.
Men efter ett tag kände jag att tanken kanske är lite för klichéartad. Har en känsla av att detta är gjort många gånger förr.
Jag kanske måste formge mina egna ogräs på något sätt.....

Har börjat arbeta med penna och pensel istället för med kamera och bok.
Jag har på något sätt fått fram en känsla som jag tankemässigt och bildmässigt försöker få grepp om.
Jag upplever att Fjällgatan signalerar att man får vara olika och det är detta jag med pennor och tusch försöker få fram. Först använde jag mig av figurer som skulle kunna finnas med i någon barnbok men jag upplevde att det nästan blev för lekfullt och snällt. Istället letade jag upp bilder, egna och andras, på människor med olika personliga uttryck. Jag har försökt att arbeta på lite olika sätt med pennor och laveringar men känner att jag kanske blivit lite "hemmablind".
Känner mig lite osäker på hur jag ska fortsätta.
Ska bli skönt med handledning imorgon.

Ångrar mig lite eller känner lite annorlunda när jag besökte Fjällgatan igen.
Fortfarande tycker jag att gatan/ platsen genom sina olika uttryck signalerar att det är en plats utan samordning. Man tar bättre eller sämre ansvar för sin bostadsrättsförening men ingen tar ansvar för helheten.
Men idag upplevde jag det positiva med en sån plats. Det ger en frihet att få vara precis som man vill. Det stimulerar en mångfald av uttryck även för de som bor där.
I varje fall om de som bor här fungerar någorlunda socialt, har en grundtrygghet.

Upplever området som en "nollgradig plats" och känner mig sugen på att använda stickers på något sätt i det här gestaltningsarbetet.
Jag har läst en artikel på nätet av Cecilia Andersson på forskarskolan Estetiska läroprocesser Konstfac/B1 "Gatukonst-på plats i staden". Hon resonerar både om stadens offentliga rum, hur det används och om platser som inte används.
"Stadens nollgradiga platser är platser som kan ha icke-definierbar mening; arkitektoniskt, estetiskt, funktionellt. Det är bland annat på dessa platser gatukonstutövaren finner ny mening, nya betydelser att överlappa platsens innebörd med"
Fjällgatan saknar inte funktion (transporterar) men arkitektoniskt känns meningen/ tanken mindre definierbar.
Läser man om Masthuggets historia förstår man bakgrunden till varför det ser ut som det gör idag. Modernismen tankar har verkligen påverkat Fjällgatans utseende.

Vår seminariegrupp var till stor hjälp när jag försökte reda ut alla mina tankar runt mitt gestaltningsarbete. Känns som jag vet vad jag ska arbeta med nu.

Känslor utifrån kommer och stör hela tiden.
Jag försöker fånga känslan från Fjällgatan.
Äntligen har dimman börjat lätta lite. Jag har en känsla. Den handlar om olikheter som vänder ryggen åt varandra och som för mig skapar en "nollgradig plats".
Jag upplever samma känsla som på högstadieskolorna där man med låsta dörrar överger ungdomarna.
Husen signalerar så olika saker att man inser och känner att samordning saknas.
Samma känsla som när vuxna på en skola signalerar olika saker och ungdomarna inser att ingen samordning finns, fritt fram för djungelns lag, vuxenvärlden har gett upp.

Jag hittade en blogg på nätet som intervjuade gatukonstnärer. I det här fallet kallade sig konstnären "Diffus". Han efterlyste mer kritik och mer experiment inom dagens gatukonst.
Jag tycker själv att frågan om gatukonsten är problematisk. Om man som "Diffus" har "ädla motiv" till sina verk och där "bilderna" på ett uppfriskande sätt tar utrymme, ställer frågor, utmanar i stadsmiljön så är jag positiv. Jag kan tycka att det är bra att den finns och att den behövs. Men alla som producerar gatukonst gör det inte av "ädla" motiv och all gatukonst är inte bra.
Varför finns det då ingen som recenserar gatukonst? Inte vad jag vet i alla fall. Det finns böcker om gatukonst och som visar upp exempel på bättre gatukonst. Men jag har inte hört några vettiga recensioner.
Är det för att uttrycksättet är förbjudet?

TYSTNAD

Min idé till det jag skulle genomföra på stan försvann i en rejäl förkylning.
Jag tyckte det var så mycket ljud från trafiken att jag ville erbjuda de som passerade förbi en möjlighet att uppleva platsen utan ljud.
Skulle intrycken från platsen förändras då?
Hur blir upplevelsen av Fjällgatan utan ljud....?
Det tänkte jag ta reda på...och Fjällgatan utan synintryck.

Offentliga rummets möjligheter

Det offentliga rummet.
Där vi möter alla andra.
Jag har varit där många gånger utan att reflektera över de här platserna.
Hittade en spännande text som väckte tankar.
"Offentliga rummets möjligheter" 4 lunchsamtal. Arrangörer statens konstråd, riksutställningar och Uppsala konstmuseum.

Så är det handledarrollen. Jag som lärare sen många år har fått en välbehövlig funderare.
Uppmaningen att se sin egen roll i gruppen och tillåta olika åsikter men undvika konflikter kändes som bra saker att arbeta med.
Lyssna är jag bra på och att uppmuntra men jag ser att jag är sämre på att ställa bra frågor som sätter igång folk.
Jag dras också med i olika stämningar som gruppen och dess medlemmar har och tappar bort det jag själv stod för.
Ibland lyssnar jag också för mycket och har svårt att komma in i gruppdiskussionerna.
Gruppen jag tillhör är annars trevlig. En bra grupp att öva sig på.
Alla arbetar för gruppen och den uppgift vi ska genomföra. Vi stöttar varandra i att klara av utmaningarna.
Att handleda vuxna är också en annan sak än att handleda barn. Man har en helt annan roll. För yngre elever har man en tydlig ledarroll. De kan protestera mot dig och dina beslut men de ifrågasätter inte din roll.För äldre elever får man förtjäna sin roll som ledare.
Det innebär inte alltid att man måste vara bra på att peka med hela handen. Det finns olika sätt att möta elever och grupper som ger dig en sund respekt.
Sen är det skillnad på att leda och på att handleda. För mig innebär handledning något mer personligt eller något man gör i en mindre grupp. Det förutsätter också att de man handleder är mer aktiva, driver sitt eget arbete/ sin egen process.Som elev kan man ju begära handledning när man känner att man behöver det.
Jag tror att det är viktigt att lärare skaffar sig en bra handledande roll.
Nu slår jag kanske in öppna dörrar. Min lärarutbildning ligger 15 år tillbaka i tiden. Men för mig känns det viktigt att bli medveten om skillnaden och avgörande för hur jag kommer att arbeta framöver.

Den här texten från konsthallens hemsida om Carl Hammoud kändes spännande och relevant för det här gestaltningsarbetet.(Texten är till bilden överst i bloggen)

Det finns flera mer eller mindre uppenbara referenser till konsthistorien i Carl Hammouds verk. Verket Land är en parafras på den tyske romantikern Caspar David Friedrichs målning Ishavet från 1824. I Friedrichs målning är det naturen som regerar och isflaken som tornar upp sig på samma sätt som böckerna och bordskivorna i Hammouds verk Land. En stor skillnad är dock att det i Hammouds målning är människan – inte naturen – som orsakat kaoset.

Jag försöker gräva mig fram genom en seg dimma för att fånga och tydligare se tankarna och intrycken från Fjällgatan.
Många andra verkar ta in intrycken med en gång och vet snabbt vart de vill ta vägen med arbetet.
Jag åker dit varje morgon som jag är i Göteborg men för mig blir gatan bara mer främmande, svårare att greppa.
Jag läser böcker och på nätet försöker hitta olika vägar att fördjupa mina kunskaper på. Men ämnet känns än så länge för stort och svårgripbart.

Jag jobbar med att få ihop inre känslor för Fjällgatan med yttre information och intryck.

En tanke som fastnat är ändå barnens Fjällgata.

En annan är bilder från konsthallens utställning just nu "Tomorrow always belongs to us".
Just nu är det konstnären Carl Hammouds bilder som känns mest intressanta.

Lappad. Arkitektur från olika tider trängs. Skyltar, vägbyggen och bilar. Människor som rör sig, väntar på bussen, går till och från skolan. Rosplantering, högvuxet ogräs, stora träd och buskar. Grafitti och otrendiga affärer. Blåsigt backigt, berget kommer fram idagen.

Får associationer till Guldheden där jag bott i många år, och min hemstad Lidköping.
Inte för att platserna liknar varandra. De är min personliga referens. De platserna är tydliga för mig och Fjällgatan blir tydligare för mig när jag jämför.
En välordnad idyllisk småstad(Lidköping) och en stadsdel med enhetlig arkitektur (Guldheden).

Jag får också associationer till två småbarnsfamiljer jag känner som bott på Fjällgatan. En som bodde på "fel" sida i de stora hyreshuskomplexen. De kom utifrån (lärare och ingenjör). Lägenheten var stor praktisk och välordnad.
Den andra småbarnsfamiljen bodde på "rätt" sida i en lägenhet i ett gammalt charmigt trähus med fin innergård.Lägenheten var fruktansvärt opraktisk.(kulturarbetare)

Intryck från fjällgatan