Ska försöka blogga alla olika skeden i min arbetsprocess. Är inte säker på att jag gjort det förut. Vill kunna lägga den under lupp ordentligt.

Idén till min gestaltning på Fjällgatan känns färdig.
Idén inte utformningen.
Den har med vatten och växtlighet att göra och jag kan tydligt se hur min förra analys och gestaltning är grunden för den här idén.
Det känns väldigt bra att få arbeta med en gestaltning i 2 delar som vi gjort nu. Delarna är olika för att den ena är en analys och den andra en "lösning" men det är samma saker vi brottas med och man får följa sig själv och sin process under en längre tid. Man inser att det händer saker, nya saker, andra saker när man arbetar med något länge men man känner också ofta igen sig. Som nu.
Jag har fått en idé, en idé som känns bra, jag ska "bara" visualisera den........
Då stannar allt av....... Jag kommer inte vidare. Det finns för många möjligheter. Det känns som jag letar planlöst överallt och hittar ......inget.
Jag gör upp en plan för saker jag ska göra, fota, titta i böcker, leta på nätet, arbeta med ppapper, penna och lera.
Så är det handledning imorgon. det brukar vara ett säkert sätt att komma vidare.

Har börjat arbeta för att få grepp om vilken "lösning", förvandling eller gestaltning jag vill ge Fjällgatan.
Min känsla och tidigare gestaltning handlade om splittring och att ingen enhetlig tanke fanns för hur Fjällgatan skulle se ut. Alla tar ansvar för sin bit, sin bostadsrättsförening, lägenhet osv men ingen för helheten. Så är det vägen med alla bilarna, bussarna och lastbilarna. De bidrar också till att splittra och dela, skapar en oro genom sitt ljud och sin fart.

Människor på en gata som Fjällgatan som alla verkar vara på väg någonstans, som är stressade och kanske blir mer stressade av miljön, hur kan jag ge dem en annan upplevelse eller känsla.

Jag vill ena, knyta ihop, sudda bort lite av splittringen.
Få något att växa. Växterna är ju något som är enhetligt på Fjällgatan.

Pratade med en av mina tonåringar och fick ytterligare tankar om att växa. Hur svårt det kan vara och hur viktigt det är att kunna respektera sig själv och andra och att våga.....våga tro på sig själv och att hålla sig öppen för intrycken utifrån.
Balansen mellan att lyssna och ta in intryck utifrån och att lyssna inåt. Då kan något viktigt börja växa.
Det är också bra beskrivning på hur jag vill att min arbetsprocess ska fungera.

Vatten är något levande, det rör sig och det ger liv.

Arbetet med Fjällgatan fortsätter och jag inser att jag fått nya tankar runt min gestaltning.
Skrev tidigare att jag inte kände att jag lyckades så bra som jag hade önskat med mitt gestaltningsarbete för att det inte uttryckte det jag hade förväntat mig.
Nu när jag tittar på det igen upptäcker jag att det uttrycker något annat. Bitarna jag satte samman i min gestaltning gav mig inte det förväntade utan en ny bild/upplevelse,nya kunskaper och insikter.
Är det här min bild av Fjällgatan jag om renodlar det jag tycker är relevant?
Spännande. Det gestaltade lever sitt eget liv och lär mig saker om mig själv och om min upplevelse av Fjällgatan.

Känner att jag vill knyta ihop säcken genom att reflektera över det här arbetet. Idag när jag fick upp collaget och arbetet var avslutat fick jag en bättre distans och överblick. Bedömningsmodellen hjälpte till med strukturen.

Processen blev tydligare och det var lättare att att komma igång det här gestaltningsarbetet jämfört med det förra. Kände att jag arbetade mer målmedvetet.
Försvann först in i dimman (förvirring)och åkte berg och dalbana precis som förra gången men den här gången visste jag att det fanns ett nästa steg....

Lyckades till slut få tag på en känsla för Fjällgatan som jag fortfarande står för och ville välja ett material som svarade mot den eller de känslorna.
Ville välja förutsättningslöst men hade kanske för bråttom....

Arbetet består av olika delar, vägen (underlaget som består av takpapp), farten, alla som är på väg på Fjällgatan (foton skurna i avlånga bitar av bilar, bussar, människor som rör sig) och känslan jag har av att det saknas en samordnad syn på utseendet,arkitekturen och allt det visuella( collage med olika mönster, slitet och satta utan hänsyn till varandra).

Nu kom jag till en del i processen jag inte kände igen från förra gången. Känslan var klar och de olika delarna. Det var bara det att collaget inte uttryckte den känsla jag var ute efter.
Något klickade här som jag inte är helt klar över. Men jag har inte arbetat riktigt så här förut och kanske blev jag för intellektuell och för inriktad på mottagarperspektivet. Min egen känsla kom för långt bort.

Jag vågade ändå arbeta förutsättningslöst, vågade spänna bågen och...... misslyckades. Eller i vart fall inte lyckades så bra som jag önskade.
Men det känns inte så jobbigt att misslyckas om man verkligen försökt.


Något jag ändå lärt mig på den här skolan och som jag arbetar aktivt med i mina gestaltningar är just mottagarperspektivet.
Jag menar inte att det är min starka sida, tvärtom.Det har ofta "stört" mig i mitt arbete med mina gestaltningar.
Men denna störning har för mig blivit en spännande utmaning och gjort det skapande arbetet svårare, mer intellektuellt utmanande, roligare och viktigare.

Handledningarna, vår handledningsgrupp har varit mycket bra. Det är skönt både att få lasta av sig sina egna problem och ta del av de andras arbeten. Trots att våra gestaltningar är olika arbetar vi ju med samma sak. Att ta del av andras gestaltningsbekymmer öppnar ögonen och ger mig kunskaper, förståelse, insikter om olika vägar i skapandeprocessen och svårigheterna att nå en gestaltning som visualiserar den känslan man vill.(Även att nå fram till en känsla över huvud taget.)

Från fint till fult, från välordnat till kaos, från yta till djup. Släppa kontrollen och lita på att känslan håller.
Jag har gjort det förut så jag känner igen mig.
Det är ångest men också en befrielse.
Jag har känslan klar för mig, känslan som jag ska gestalta. Nu får det bära eller brista.

Glöm ogräset.
Min väg framåt är krokig. hela helgen arbetade jag med att på papper, med penna fånga människorna på Fjällgatan. Jag upptäckte att de hamnade längre och längre ut på pappret, de ville halka iväg, de var på väg alla någonstans, utom de som väntade på bussen (fast de var ju också på väg). Jag hade hittat en känsla genom handen utan att tänka....Jag har nog gjort det tidigare med kameran men aldrig med pennan.
Kändes viktigt. Att jag upptäckt en väg att nå visuella uttryck genom känslan.
På något sätt var jag på rätt väg men tiden går och jag börjar bli stressad. Hur sjutton ska jag få ihop något av det här.
Efter samtal med några kursare i måndags insåg jag också att den känslan jag arbetat med tidigare handlade mer om mig än om Fjällgatan. Det var den känslan jag brukar få när jag besöker nya platser och ingen känner mig. En frihetskänsla. Men jag vet ju inte vad för gränser som människorna på Fjällgatan lever efter, det hade jag inte sökt efter..............

Åkte hem och la mig på sängen... Jag ger upp........


Efter en stund började jag ändå tänka/känna igen. Jag grävde mig ner i mina tankar igen....och något nytt började växa fram.

Bilder på bilder, nytt på gammalt lagda utan hänsyn till varandra som streetart. Det kändes som det stämde bättre. Bilderna av olika ålder med olika uttryck på varandra och på väg åt olika håll, en spricka i mitten..........ett stillastående i mitten.
Nu ska jag bara få ihop allt visuellt