Letade bland mina gamla bilder. I början var det roligt och det gjorde mig glad. Efter ett tag blev jag frustrerad. Segheten, dimman kom tillbaka. Jag hade svårt att se min tanke bakom bilderna. Efter flera timmars tittande och vid flera olika tillfällen (i flera dagar) segade sig ändå ett mönster fram.
Relationer, människa- människa och natur - människa och stämningar av olika slag.
Jag gjorde ett urval av bilder. Dels de som berör mig idag och dels de som jag tyckt om tidigare.
Till slut valde jag ett mindre antal bilder jag ville arbeta vidare med.
Jag bestämde mig för att måla de bilder jag kände mest för. Undersöka dem, försöka förstå dem genom att arbeta med dem. Gjorde flera skisser.
Segheten fanns där. jag såg inte nästa steg. Visste inte riktigt vad jag var ute efter.
Allt tog tid. Hittade bl a inte mitt staffli. Fick göra ett nytt av min morfars gamla stege. (Min morfar älskade konst och gick ofta på utställningar så han är nog bara glad åt stegstafflit i sin himmel)
När jag väl kom igång fanns segheten där igen. Jag tänkte och tittade mycket mer än jag målade men efter ett tag kändes segheten helt rätt. Långsamheten hjälpte mig att förstå vad jag höll på med.
Jag såg ett nytt mönster. Hur de olika bitarna hängde ihop.

Jag såg att de bilder jag valt att måla hade med olika sätt att förhålla sig till verkligheten att göra. Att se den ovanifrån eller att gå in i verkligheten och leva i den.
Det hade också med människor/ relationer att göra.
Trots att idén med mina målningar nu blev klarare blev jag också tveksam till om det här var rätt sätt att gestalta detta på.....
Vi får se hur detta slutar..........