Redovisning i morgon.
Jag hittade en gestaltning och en förändring som jag känner att jag kan stå för.
Jag gjorde ett "växthus".
En plats på Fjällgatan där jag försökt skapa förutsättningar för växandet, människors växande, växande av relationer, kunskaper mm.
Det är den sortens växande som jag upplever behövs på platsen/gatan.
Jag inser att det är detta jag arbetar med i mitt lärarjobb och som gör att jag trivs så bra med det.


Gestaltningen har fönster att se igenom och se/möta andra människor direkt eller genom saker, bilder mm de ställt dit. Väggar avsedda för att meddela sig med varandra.

Insåg inte hur personlig denna gestaltning skulle kännas det är ju bara ett bygge......

Min sista gestaltning knyts ihop med den första, en stubbe, dit jag ville bjuda in människor och få tankar att växa.
Mitt gestaltande har under den här tiden blivit så mycket tydligare för mig.
Jag kan ändå känna en förundran över hur mycket ens gestaltande berättar om en själv. Man får syn på saker hos sig själv som man inte visste om eller som man får se i ett nytt perspektiv.
Känns viktigt att ha med sig i sitt eget skapande och när man möter elever i deras skapande.

Hindras hela tiden i tanken när jag försöker överföra mina gestaltningar till platsen.
Jag tror att de kommer att bli förstörda.
Det känns som en paradox. Mitt gestaltande handlar ju om växande och att respektera det ömtåliga växandet.
Vilka idéer jag än har när det gäller gestaltandet så kommer de att bli "förstörda".
Precis som allt ömtåligt växande blir förstört i en opersonlig miljö.
Jag vill ju egentligen att växandet ska gälla människorna som lever på Fjällgatan. Det är de som jag vill ska få en möjlighet att växa, ett positivt växande. Att någon form av gemenskap ska växa.
Platsen måste alltså förändras och trafiken måste minska.
Någon form av gemensam byggnad som i sitt utseende binder ihop gatans stilar former och färger börjar ta form i tanken och på pappret och den ska vara NERGRÄVD. Eller upplevas som nergrävd, bara tak + någon våning ska sticka upp. Jag blir så glad av att få gräva ner. Det känns så rätt på något sätt.
Man börjar fundera på sin mentala hälsa............

Arbetet med gestaltningen blir just nu väldigt splittrat men...
Efter förra handledningen backade jag tillbaka i mina idéer och började gestalta "växandet" igen. Både i lera och med skisser. Jag tittade i böcker och på foton som jag tagit i somras. Det hände något med mitt fotande efter gestaltningsarbetet i våras och i flera av dem hittar jag en känsla som hjälper mig att förstå min känsla i det jag gör. Jag tappar lätt bort den annars
.
Jag har även varit ute på nätet och kollat upp växandet där. Hittade några intressanta konstnärer som arbetade med just "växande".Blev väldigt inspirerad.
Annars upplever jag den här fasen i arbetsprocessen som arbetsam och lite deppig. Jag misstror mig själv och min förmåga. Och jag tror att det blir värre för att jag på något sätt inbillar mig att jag ska trivas med den här delen av arbetet. Alla möjligheter finns, jag går på upptäcksfärd, letar efter känslan och ett sätt att gestalta den, men blir mest frustrerad.

Jag har i mina tidigare arbeten inte fokuserat på "känslan" som jag skrev om tidigare. Den har jag alltid fått backa tillbaka till och det kanske är så för mig i min arbetsprocess. Men det har blivit tydligt för mig den här gången.

Bromsades naturligtvis på handledningen.
I början av processen blir jag nog gärna konkret. Ett sätt att komma ur den dimma som brukar sänka sig över mig annars. Dimman finns nog för all del kvar men jag har något fast att ta avstamp ifrån.
Som pendlande,arbetande och studerande trebarnsmamma med många bollar i luften tror jag att det gärna blir så att man känner att man snabbt måste komma ur ett dödläge. Saker måste lösas helt enkelt. Snabbhet är en dygd och jag upplever att jag, från att ha varit en ovanligt långsam person, blivit en mästare i att få idéer snabbt. Till och med att jag är uppskattad för alla mina idéer.
Men jag har aldrig blivit ombedd att arbeta med mina idéer, jobba med idéernas uttryck. Det låter kanske konstigt, jag som ska bli bildlärare och allt.
Känslan måste få finnas med, det räcker inte med att idén ska fungera praktiskt och logiskt.
Växandet som jag skrivit om i tidigare inlägg känns därför bra att använda i min gestaltning. Jag har känslor jag kan använda mig av i växandet, både runt växandet att bli vuxen, att utvecklas som människa, den konstnärliga processens växande och så känner jag starkt för naturen och växandet där.

Läser just nu lite konsthistoria och har fått nya tankar runt hur olika tiders konst vuxit fram. Landvinningarna och upptäckterna som olika konstnärer gjort känns så självklara idag, stegen de tog i olika riktningar, problemen som de arbetade kanske hela livet med, att det ibland var så svårt men också gav dem så mycket.

Växande blir alltså det jag ska försöka arbeta med på Fjällgatan.

Ska försöka blogga alla olika skeden i min arbetsprocess. Är inte säker på att jag gjort det förut. Vill kunna lägga den under lupp ordentligt.

Idén till min gestaltning på Fjällgatan känns färdig.
Idén inte utformningen.
Den har med vatten och växtlighet att göra och jag kan tydligt se hur min förra analys och gestaltning är grunden för den här idén.
Det känns väldigt bra att få arbeta med en gestaltning i 2 delar som vi gjort nu. Delarna är olika för att den ena är en analys och den andra en "lösning" men det är samma saker vi brottas med och man får följa sig själv och sin process under en längre tid. Man inser att det händer saker, nya saker, andra saker när man arbetar med något länge men man känner också ofta igen sig. Som nu.
Jag har fått en idé, en idé som känns bra, jag ska "bara" visualisera den........
Då stannar allt av....... Jag kommer inte vidare. Det finns för många möjligheter. Det känns som jag letar planlöst överallt och hittar ......inget.
Jag gör upp en plan för saker jag ska göra, fota, titta i böcker, leta på nätet, arbeta med ppapper, penna och lera.
Så är det handledning imorgon. det brukar vara ett säkert sätt att komma vidare.

Har börjat arbeta för att få grepp om vilken "lösning", förvandling eller gestaltning jag vill ge Fjällgatan.
Min känsla och tidigare gestaltning handlade om splittring och att ingen enhetlig tanke fanns för hur Fjällgatan skulle se ut. Alla tar ansvar för sin bit, sin bostadsrättsförening, lägenhet osv men ingen för helheten. Så är det vägen med alla bilarna, bussarna och lastbilarna. De bidrar också till att splittra och dela, skapar en oro genom sitt ljud och sin fart.

Människor på en gata som Fjällgatan som alla verkar vara på väg någonstans, som är stressade och kanske blir mer stressade av miljön, hur kan jag ge dem en annan upplevelse eller känsla.

Jag vill ena, knyta ihop, sudda bort lite av splittringen.
Få något att växa. Växterna är ju något som är enhetligt på Fjällgatan.

Pratade med en av mina tonåringar och fick ytterligare tankar om att växa. Hur svårt det kan vara och hur viktigt det är att kunna respektera sig själv och andra och att våga.....våga tro på sig själv och att hålla sig öppen för intrycken utifrån.
Balansen mellan att lyssna och ta in intryck utifrån och att lyssna inåt. Då kan något viktigt börja växa.
Det är också bra beskrivning på hur jag vill att min arbetsprocess ska fungera.

Vatten är något levande, det rör sig och det ger liv.

Arbetet med Fjällgatan fortsätter och jag inser att jag fått nya tankar runt min gestaltning.
Skrev tidigare att jag inte kände att jag lyckades så bra som jag hade önskat med mitt gestaltningsarbete för att det inte uttryckte det jag hade förväntat mig.
Nu när jag tittar på det igen upptäcker jag att det uttrycker något annat. Bitarna jag satte samman i min gestaltning gav mig inte det förväntade utan en ny bild/upplevelse,nya kunskaper och insikter.
Är det här min bild av Fjällgatan jag om renodlar det jag tycker är relevant?
Spännande. Det gestaltade lever sitt eget liv och lär mig saker om mig själv och om min upplevelse av Fjällgatan.

Känner att jag vill knyta ihop säcken genom att reflektera över det här arbetet. Idag när jag fick upp collaget och arbetet var avslutat fick jag en bättre distans och överblick. Bedömningsmodellen hjälpte till med strukturen.

Processen blev tydligare och det var lättare att att komma igång det här gestaltningsarbetet jämfört med det förra. Kände att jag arbetade mer målmedvetet.
Försvann först in i dimman (förvirring)och åkte berg och dalbana precis som förra gången men den här gången visste jag att det fanns ett nästa steg....

Lyckades till slut få tag på en känsla för Fjällgatan som jag fortfarande står för och ville välja ett material som svarade mot den eller de känslorna.
Ville välja förutsättningslöst men hade kanske för bråttom....

Arbetet består av olika delar, vägen (underlaget som består av takpapp), farten, alla som är på väg på Fjällgatan (foton skurna i avlånga bitar av bilar, bussar, människor som rör sig) och känslan jag har av att det saknas en samordnad syn på utseendet,arkitekturen och allt det visuella( collage med olika mönster, slitet och satta utan hänsyn till varandra).

Nu kom jag till en del i processen jag inte kände igen från förra gången. Känslan var klar och de olika delarna. Det var bara det att collaget inte uttryckte den känsla jag var ute efter.
Något klickade här som jag inte är helt klar över. Men jag har inte arbetat riktigt så här förut och kanske blev jag för intellektuell och för inriktad på mottagarperspektivet. Min egen känsla kom för långt bort.

Jag vågade ändå arbeta förutsättningslöst, vågade spänna bågen och...... misslyckades. Eller i vart fall inte lyckades så bra som jag önskade.
Men det känns inte så jobbigt att misslyckas om man verkligen försökt.


Något jag ändå lärt mig på den här skolan och som jag arbetar aktivt med i mina gestaltningar är just mottagarperspektivet.
Jag menar inte att det är min starka sida, tvärtom.Det har ofta "stört" mig i mitt arbete med mina gestaltningar.
Men denna störning har för mig blivit en spännande utmaning och gjort det skapande arbetet svårare, mer intellektuellt utmanande, roligare och viktigare.

Handledningarna, vår handledningsgrupp har varit mycket bra. Det är skönt både att få lasta av sig sina egna problem och ta del av de andras arbeten. Trots att våra gestaltningar är olika arbetar vi ju med samma sak. Att ta del av andras gestaltningsbekymmer öppnar ögonen och ger mig kunskaper, förståelse, insikter om olika vägar i skapandeprocessen och svårigheterna att nå en gestaltning som visualiserar den känslan man vill.(Även att nå fram till en känsla över huvud taget.)

Från fint till fult, från välordnat till kaos, från yta till djup. Släppa kontrollen och lita på att känslan håller.
Jag har gjort det förut så jag känner igen mig.
Det är ångest men också en befrielse.
Jag har känslan klar för mig, känslan som jag ska gestalta. Nu får det bära eller brista.

Glöm ogräset.
Min väg framåt är krokig. hela helgen arbetade jag med att på papper, med penna fånga människorna på Fjällgatan. Jag upptäckte att de hamnade längre och längre ut på pappret, de ville halka iväg, de var på väg alla någonstans, utom de som väntade på bussen (fast de var ju också på väg). Jag hade hittat en känsla genom handen utan att tänka....Jag har nog gjort det tidigare med kameran men aldrig med pennan.
Kändes viktigt. Att jag upptäckt en väg att nå visuella uttryck genom känslan.
På något sätt var jag på rätt väg men tiden går och jag börjar bli stressad. Hur sjutton ska jag få ihop något av det här.
Efter samtal med några kursare i måndags insåg jag också att den känslan jag arbetat med tidigare handlade mer om mig än om Fjällgatan. Det var den känslan jag brukar få när jag besöker nya platser och ingen känner mig. En frihetskänsla. Men jag vet ju inte vad för gränser som människorna på Fjällgatan lever efter, det hade jag inte sökt efter..............

Åkte hem och la mig på sängen... Jag ger upp........


Efter en stund började jag ändå tänka/känna igen. Jag grävde mig ner i mina tankar igen....och något nytt började växa fram.

Bilder på bilder, nytt på gammalt lagda utan hänsyn till varandra som streetart. Det kändes som det stämde bättre. Bilderna av olika ålder med olika uttryck på varandra och på väg åt olika håll, en spricka i mitten..........ett stillastående i mitten.
Nu ska jag bara få ihop allt visuellt

Tanken och känslan, det jag upplever och vill förmedla är detsamma men formen för gestaltningen har ändrats.
Kom till vägs ände med försöken att gestalta olikheter med papper och penna. Jag försökte rita olika människor som skulle representera olika personligheter, jag ritade "barnboksfigurer" som skulle göra detsamma men blev inte nöjd.
På handledningen i fredags fick jag idéer till hur jag skulle kunna komma vidare. Tredimensionella idéer, figurer sammansatta av olika saker bl a. Först blev jag glad och tyckte idén var bra men när jag kom hem kändes den som ett oöverstigligt berg.
Jag grubblade vidare och fastnade vid något annat som någon sa vid handledningen om ....gränser?!
Allt går i cirklar...... nu kommer G R Ä N S E R N A....tilbaka!!!!!!!!!
Man kan se min känsla från ett annat håll. Är det tillåtet att vara olika så är det tillåtet att strunta i gränser.......gränser och begränsningar som man kan uppleva på andra ställen.
En ny tanke/gestalt började växa fram.......genom asfalt mellan stenar, i springor tränger de sig fram, tar sig fram, bryter sig igenom hårda gränser trots att de är mjuka..........OGRÄSET.
Tja då var jag färdig med den här gestaltningen. Behöver bara hämta ogräs, spetta upp ett litet hål i parketten i aulan och klämma ner ett lagom vildvuxet ogräs.
Men efter ett tag kände jag att tanken kanske är lite för klichéartad. Har en känsla av att detta är gjort många gånger förr.
Jag kanske måste formge mina egna ogräs på något sätt.....

Har börjat arbeta med penna och pensel istället för med kamera och bok.
Jag har på något sätt fått fram en känsla som jag tankemässigt och bildmässigt försöker få grepp om.
Jag upplever att Fjällgatan signalerar att man får vara olika och det är detta jag med pennor och tusch försöker få fram. Först använde jag mig av figurer som skulle kunna finnas med i någon barnbok men jag upplevde att det nästan blev för lekfullt och snällt. Istället letade jag upp bilder, egna och andras, på människor med olika personliga uttryck. Jag har försökt att arbeta på lite olika sätt med pennor och laveringar men känner att jag kanske blivit lite "hemmablind".
Känner mig lite osäker på hur jag ska fortsätta.
Ska bli skönt med handledning imorgon.

Ångrar mig lite eller känner lite annorlunda när jag besökte Fjällgatan igen.
Fortfarande tycker jag att gatan/ platsen genom sina olika uttryck signalerar att det är en plats utan samordning. Man tar bättre eller sämre ansvar för sin bostadsrättsförening men ingen tar ansvar för helheten.
Men idag upplevde jag det positiva med en sån plats. Det ger en frihet att få vara precis som man vill. Det stimulerar en mångfald av uttryck även för de som bor där.
I varje fall om de som bor här fungerar någorlunda socialt, har en grundtrygghet.

Upplever området som en "nollgradig plats" och känner mig sugen på att använda stickers på något sätt i det här gestaltningsarbetet.
Jag har läst en artikel på nätet av Cecilia Andersson på forskarskolan Estetiska läroprocesser Konstfac/B1 "Gatukonst-på plats i staden". Hon resonerar både om stadens offentliga rum, hur det används och om platser som inte används.
"Stadens nollgradiga platser är platser som kan ha icke-definierbar mening; arkitektoniskt, estetiskt, funktionellt. Det är bland annat på dessa platser gatukonstutövaren finner ny mening, nya betydelser att överlappa platsens innebörd med"
Fjällgatan saknar inte funktion (transporterar) men arkitektoniskt känns meningen/ tanken mindre definierbar.
Läser man om Masthuggets historia förstår man bakgrunden till varför det ser ut som det gör idag. Modernismen tankar har verkligen påverkat Fjällgatans utseende.

Vår seminariegrupp var till stor hjälp när jag försökte reda ut alla mina tankar runt mitt gestaltningsarbete. Känns som jag vet vad jag ska arbeta med nu.

Känslor utifrån kommer och stör hela tiden.
Jag försöker fånga känslan från Fjällgatan.
Äntligen har dimman börjat lätta lite. Jag har en känsla. Den handlar om olikheter som vänder ryggen åt varandra och som för mig skapar en "nollgradig plats".
Jag upplever samma känsla som på högstadieskolorna där man med låsta dörrar överger ungdomarna.
Husen signalerar så olika saker att man inser och känner att samordning saknas.
Samma känsla som när vuxna på en skola signalerar olika saker och ungdomarna inser att ingen samordning finns, fritt fram för djungelns lag, vuxenvärlden har gett upp.

Jag hittade en blogg på nätet som intervjuade gatukonstnärer. I det här fallet kallade sig konstnären "Diffus". Han efterlyste mer kritik och mer experiment inom dagens gatukonst.
Jag tycker själv att frågan om gatukonsten är problematisk. Om man som "Diffus" har "ädla motiv" till sina verk och där "bilderna" på ett uppfriskande sätt tar utrymme, ställer frågor, utmanar i stadsmiljön så är jag positiv. Jag kan tycka att det är bra att den finns och att den behövs. Men alla som producerar gatukonst gör det inte av "ädla" motiv och all gatukonst är inte bra.
Varför finns det då ingen som recenserar gatukonst? Inte vad jag vet i alla fall. Det finns böcker om gatukonst och som visar upp exempel på bättre gatukonst. Men jag har inte hört några vettiga recensioner.
Är det för att uttrycksättet är förbjudet?

TYSTNAD

Min idé till det jag skulle genomföra på stan försvann i en rejäl förkylning.
Jag tyckte det var så mycket ljud från trafiken att jag ville erbjuda de som passerade förbi en möjlighet att uppleva platsen utan ljud.
Skulle intrycken från platsen förändras då?
Hur blir upplevelsen av Fjällgatan utan ljud....?
Det tänkte jag ta reda på...och Fjällgatan utan synintryck.

Offentliga rummets möjligheter

Det offentliga rummet.
Där vi möter alla andra.
Jag har varit där många gånger utan att reflektera över de här platserna.
Hittade en spännande text som väckte tankar.
"Offentliga rummets möjligheter" 4 lunchsamtal. Arrangörer statens konstråd, riksutställningar och Uppsala konstmuseum.

Så är det handledarrollen. Jag som lärare sen många år har fått en välbehövlig funderare.
Uppmaningen att se sin egen roll i gruppen och tillåta olika åsikter men undvika konflikter kändes som bra saker att arbeta med.
Lyssna är jag bra på och att uppmuntra men jag ser att jag är sämre på att ställa bra frågor som sätter igång folk.
Jag dras också med i olika stämningar som gruppen och dess medlemmar har och tappar bort det jag själv stod för.
Ibland lyssnar jag också för mycket och har svårt att komma in i gruppdiskussionerna.
Gruppen jag tillhör är annars trevlig. En bra grupp att öva sig på.
Alla arbetar för gruppen och den uppgift vi ska genomföra. Vi stöttar varandra i att klara av utmaningarna.
Att handleda vuxna är också en annan sak än att handleda barn. Man har en helt annan roll. För yngre elever har man en tydlig ledarroll. De kan protestera mot dig och dina beslut men de ifrågasätter inte din roll.För äldre elever får man förtjäna sin roll som ledare.
Det innebär inte alltid att man måste vara bra på att peka med hela handen. Det finns olika sätt att möta elever och grupper som ger dig en sund respekt.
Sen är det skillnad på att leda och på att handleda. För mig innebär handledning något mer personligt eller något man gör i en mindre grupp. Det förutsätter också att de man handleder är mer aktiva, driver sitt eget arbete/ sin egen process.Som elev kan man ju begära handledning när man känner att man behöver det.
Jag tror att det är viktigt att lärare skaffar sig en bra handledande roll.
Nu slår jag kanske in öppna dörrar. Min lärarutbildning ligger 15 år tillbaka i tiden. Men för mig känns det viktigt att bli medveten om skillnaden och avgörande för hur jag kommer att arbeta framöver.

Den här texten från konsthallens hemsida om Carl Hammoud kändes spännande och relevant för det här gestaltningsarbetet.(Texten är till bilden överst i bloggen)

Det finns flera mer eller mindre uppenbara referenser till konsthistorien i Carl Hammouds verk. Verket Land är en parafras på den tyske romantikern Caspar David Friedrichs målning Ishavet från 1824. I Friedrichs målning är det naturen som regerar och isflaken som tornar upp sig på samma sätt som böckerna och bordskivorna i Hammouds verk Land. En stor skillnad är dock att det i Hammouds målning är människan – inte naturen – som orsakat kaoset.

Jag försöker gräva mig fram genom en seg dimma för att fånga och tydligare se tankarna och intrycken från Fjällgatan.
Många andra verkar ta in intrycken med en gång och vet snabbt vart de vill ta vägen med arbetet.
Jag åker dit varje morgon som jag är i Göteborg men för mig blir gatan bara mer främmande, svårare att greppa.
Jag läser böcker och på nätet försöker hitta olika vägar att fördjupa mina kunskaper på. Men ämnet känns än så länge för stort och svårgripbart.

Jag jobbar med att få ihop inre känslor för Fjällgatan med yttre information och intryck.

En tanke som fastnat är ändå barnens Fjällgata.

En annan är bilder från konsthallens utställning just nu "Tomorrow always belongs to us".
Just nu är det konstnären Carl Hammouds bilder som känns mest intressanta.

Lappad. Arkitektur från olika tider trängs. Skyltar, vägbyggen och bilar. Människor som rör sig, väntar på bussen, går till och från skolan. Rosplantering, högvuxet ogräs, stora träd och buskar. Grafitti och otrendiga affärer. Blåsigt backigt, berget kommer fram idagen.

Får associationer till Guldheden där jag bott i många år, och min hemstad Lidköping.
Inte för att platserna liknar varandra. De är min personliga referens. De platserna är tydliga för mig och Fjällgatan blir tydligare för mig när jag jämför.
En välordnad idyllisk småstad(Lidköping) och en stadsdel med enhetlig arkitektur (Guldheden).

Jag får också associationer till två småbarnsfamiljer jag känner som bott på Fjällgatan. En som bodde på "fel" sida i de stora hyreshuskomplexen. De kom utifrån (lärare och ingenjör). Lägenheten var stor praktisk och välordnad.
Den andra småbarnsfamiljen bodde på "rätt" sida i en lägenhet i ett gammalt charmigt trähus med fin innergård.Lägenheten var fruktansvärt opraktisk.(kulturarbetare)

Intryck från fjällgatan

Arbetet har fått ett namn. "BREAKAWAY"

Tack för trevliga kommentarer, Maja och Marit. Har inte sett dem förrän nu. Kommentarerna hade någon mystisk färg som var halvt osynlig.
Jag kommer att ställa ut några av de foton jag tagit på stationen.
Det har varit ett jättejobb att välja och kombinera dem. De flesta bilderna har satts ihop med en annan bild.
Det är mycket praktiskt arbete för tillfället. Montera bilder t ex tar både tid och är ångestframkallande. Bokmärkena som jag ska dela ut på utställningen är för tunna. Måste hitta på ett sätt att göra dem tjockare...
Annars börjar det kännas som att allt drar ihop sig.

Alla bilder har blivit avlånga. De har fått en tydlig riktning, framåt eller uppåt.
Jag har en tanke att lägga dem på rad som en räls......
Just nu arbetar jag med kommunikation (i dubbel bemärkelse)
Det handlar om att välja rätt bilder inte de bästa bilderna och de gäller att de fungerar tillsammans. Det gäller att tänka "outside the box" men inte falla för häftiga snygga lösningar.
Jag lyssnar på mina kursare och känner mig väldigt "inside the box". Har jag verkligen så svårt att få bildmässigt bra idéer för hur jag ska presentera/komponera min gestaltning eller blir man hemmablind.
Tyvärr inser jag att mitt tidigare sätt att gestalta bilder och mitt bildkomponerande är väldigt nära besläktad.
Jag får lyssna och ta intryck utifrån och jobba för tänka nytt även här.

Nya bilder, obearbetade.
Ett nytt sätt att ta bilder, att beskriva en plats, människor, relationer.
Vill fånga en stämning.
Arbetar med att få bilder som berättar något på djupet. Det får inte bli ytligt vackra bilder.
Jag tänker fortsätta trots arga blickar.
Jag går fram till många också, frågar om det är ok att jag fotar. Upplever att de bilderna inte blir så bra. Men jag får ut annat av att fråga. Får någon slags kontakt med platsen och människorna där. Förstår allt bättre på något sätt.

Jag balanserar.
Intryck idag, min historia och jag själv.
Jag börjar förstå hur programvaran fungerar och bilderna ändrar form, nya bilder läggs på, formas om, passas in.
Jag balanserar.
Lekfullhet, allvar, reflektion.
Efter hand ser jag hur nya bilder växer fram.
Det tar tid att se de nya mönster och avtryck jag gör.
Jag balanserar mellan intryck och avtryck, som ger nya intryck och avtryck.......
Kanske behöver jag ge mig ut och ta nya bilder.

Photoshop är svårt men det är bra när man vill förändra bilder.

Tanke efter handledningen.
Jag tror att jag ska sluta leta efter mönster och bara arbeta vidare med de bilder jag tycker är intressanta. Känslan och intuitionen ska få styra.

Letade bland mina gamla bilder. I början var det roligt och det gjorde mig glad. Efter ett tag blev jag frustrerad. Segheten, dimman kom tillbaka. Jag hade svårt att se min tanke bakom bilderna. Efter flera timmars tittande och vid flera olika tillfällen (i flera dagar) segade sig ändå ett mönster fram.
Relationer, människa- människa och natur - människa och stämningar av olika slag.
Jag gjorde ett urval av bilder. Dels de som berör mig idag och dels de som jag tyckt om tidigare.
Till slut valde jag ett mindre antal bilder jag ville arbeta vidare med.
Jag bestämde mig för att måla de bilder jag kände mest för. Undersöka dem, försöka förstå dem genom att arbeta med dem. Gjorde flera skisser.
Segheten fanns där. jag såg inte nästa steg. Visste inte riktigt vad jag var ute efter.
Allt tog tid. Hittade bl a inte mitt staffli. Fick göra ett nytt av min morfars gamla stege. (Min morfar älskade konst och gick ofta på utställningar så han är nog bara glad åt stegstafflit i sin himmel)
När jag väl kom igång fanns segheten där igen. Jag tänkte och tittade mycket mer än jag målade men efter ett tag kändes segheten helt rätt. Långsamheten hjälpte mig att förstå vad jag höll på med.
Jag såg ett nytt mönster. Hur de olika bitarna hängde ihop.

Jag såg att de bilder jag valt att måla hade med olika sätt att förhålla sig till verkligheten att göra. Att se den ovanifrån eller att gå in i verkligheten och leva i den.
Det hade också med människor/ relationer att göra.
Trots att idén med mina målningar nu blev klarare blev jag också tveksam till om det här var rätt sätt att gestalta detta på.....
Vi får se hur detta slutar..........

Efter handledningen och helgen kändes det som jag stod i ett vägskäl. Jag blev uppmanad att pröva de olika spåren jag hittat men det gick inte. Det blev ett stopp och jag kom ingenstans, inga bilder, inga tankar, ingenting.
Det kändes som jag stod i en dimma och då är det väldigt otäckt att välja. Vilka spöken och otäckheter gömmer sig i allt det mjölkvita.
I måndags på tåget började jag, trots motstånd, gräva mig vidare. Ja det kändes faktiskt så som om jag långsamt grävde mig fram. Jag gick igenom allt jag tänkt och bilden över var jag befann mig klarnade. Jag fick distans till mig och mina tankar och då kunde jag se ett mönster.
Dimman lättade och jag kunde se att........... jag inte rört mig alls ?!...eller att jag vandrat i cirklar. Jag var tillbaka på ruta ett! GRATTIS!!
Men det fanns något nytt........ETT MÖNSTER

KOMMUNIKATION

Från en och samma bild eller verklighet ser vi eller väljer att se olika saker beroende på bakgrund, kultur, rädslor. Vi kanske aktivt väljer att blunda för vissa saker.
Konflikter uppstår ofta för att vi inte delar samma bild av verkligheten.
Vi fokuserar på olika saker, ställer in skärpan eller väljer ett bildutsnitt som beskriver det vi vill förmedla med bilden.

Nu kommer den hemska sanningen.......
Jag har aldrig tänkt på hur jag har valt.......
Jag har i alla år tagit bilder, målat och tovat utan att fråga mig....varför...
Tänk om alla de som köpt mina tavlor eller tovade saker fick reda på det.
Ja nu har jag bekänt, alla kan läsa det. Huu

Jag börjar med mina egna bilder och undersöker hur jag valt, jag antar att jag gjort omedvetna val. Vilka är dessa? Vad berättar mina bilder för mig, om mig.
Jag vill göra upp med min historia.
Jag har någon tanke att utgå från mina gamla bilder och göra om dem så att jag aktivt och medvetet kommunicerar något med dem bildmässigt.
Det låter så käckt allt det jag skriver men det har varit väldigt jobbigt och inget konkret har blivit gjort, så ett litet ångestspöke har börjat växa i huvudet.
Hur sjutton ska jag hinna detta? Jag skulle behöva månader, minst.
Men jag ska göra som min kursare skrev. Tänka vidare under tiden jag arbetar med bilderna.
Får se hur kångt jag hinner.

Ännu ett nytt spår.
Var syns de inre konlikterna, hur skulle märken av inre konflikter i en människa kunna gestaltas. Vad är det jag ser hos en annan människa. Läser jag in egna känslor i en konflikt jag vet eller upplever att personen har. Hur kan jag gestalta eller förmedla dessa konflikter så att andra kan ta in något av det jag vill förmedla.
Jag tror att jag måste välja, människor med inre konflikter eller människor som varit delaktiga i konflikter som satt spår i dem.
Låter det förvirrat så stämmer det nog bra överens med vad jag känner.
Har djupdykt i konflikters inre känslor och hur jag kan använda mig av något visuellt för att gestalta dem.
Tittar i böcker från biblioteket, försöker ta in sätt att gestalta. Hur har andra gjort för att gestalta och vilka redskap vill jag välja? Det ska stämma med mig men också förmedla något till andra.
Jag börjar med något handfast, lera.
Masker/ ansikten i lera som beskriver olika lager, olika ansikten vi visar upp utåt eller som finns innanför.
Kanske också samma ansikten som visas med ett helt annat medium. Bearbetade foton på något sätt......
Som sagt nya spår lär följa

En ny dag och nya tankespår att hitta och följa.
Mobilen är ett redskap när man har konflikter idag, ett nytt sätt att säga vad man tycker utan att behöva konfronteras öppet. Även nätet kan ju användas för att elda på eller argumentera. Samtidigt som det innebär att du relativt skyddat kan meddela dina åsikter så drabbar de den andra parten i konflikten överallt. Du kan inte skydda dig någonstans, överallt är du nådd.
Ändå finns det ju positiva sidor med mobilen och "nätet" också. Det är ju inte den starkaste (i fysisk mening)eller den som drar snabbast som vinner "duellen"/konflikten utan den med bäst argument. Gestaltningar med mobilen i olika former har snurrat runt, mobilen i i utrustningen för duellanter, mobilen som blåsbälg eller som vododocka. Eller kanske bara jludet när man får ett sms +någon bild...
Fåglar har börjat dyka upp som gestalter i konflikter. Gamlika eller oskyldiga och aningslösa, som stridstuppar eller som listiga skator osv, men jag skulle nog vilja renodla dem lite.
Känslan att vara inne i en konflikt utan att hitta ut är också något fastnat för.
Nej nu gör jag en paus och firar påsk.

GLAD PÅSK ALLIHOP

Är verkligen inne i en förvirringsfas. Har avverkat minst 10 tankespår som jag givit upp och jag börjar komma långt från ämnet. Just nu är det konflikten mellan innanför och utanför som känns mest intressant.

Det var länge sedan jag bloggade sist.
Besviken för att mina gestaltningar inte uttrycker det jag vill utan något annat. Jag ser det när jag är färdig men då är det så dags. Ingen tid att göra om eller ändra.
Ska försöka ta med mig erfarenheterna och försöka gestalta färdigt skissen/skisserna så långt som möjligt innan jag börjar med den färdiga gestaltningen. Idén ska i grunden vara färdig då.
Gå på Tilda Lovells utställning på konstmuséet, Stenhammarsalen! Den är jättebra!!!
Jag fick mycket inspiration där för mitt gestaltningsarbete.
Även fotoutställningen är bra.