Redovisning i morgon.
Jag hittade en gestaltning och en förändring som jag känner att jag kan stå för.
Jag gjorde ett "växthus".
En plats på Fjällgatan där jag försökt skapa förutsättningar för växandet, människors växande, växande av relationer, kunskaper mm.
Det är den sortens växande som jag upplever behövs på platsen/gatan.
Jag inser att det är detta jag arbetar med i mitt lärarjobb och som gör att jag trivs så bra med det.


Gestaltningen har fönster att se igenom och se/möta andra människor direkt eller genom saker, bilder mm de ställt dit. Väggar avsedda för att meddela sig med varandra.

Insåg inte hur personlig denna gestaltning skulle kännas det är ju bara ett bygge......

Min sista gestaltning knyts ihop med den första, en stubbe, dit jag ville bjuda in människor och få tankar att växa.
Mitt gestaltande har under den här tiden blivit så mycket tydligare för mig.
Jag kan ändå känna en förundran över hur mycket ens gestaltande berättar om en själv. Man får syn på saker hos sig själv som man inte visste om eller som man får se i ett nytt perspektiv.
Känns viktigt att ha med sig i sitt eget skapande och när man möter elever i deras skapande.

Hindras hela tiden i tanken när jag försöker överföra mina gestaltningar till platsen.
Jag tror att de kommer att bli förstörda.
Det känns som en paradox. Mitt gestaltande handlar ju om växande och att respektera det ömtåliga växandet.
Vilka idéer jag än har när det gäller gestaltandet så kommer de att bli "förstörda".
Precis som allt ömtåligt växande blir förstört i en opersonlig miljö.
Jag vill ju egentligen att växandet ska gälla människorna som lever på Fjällgatan. Det är de som jag vill ska få en möjlighet att växa, ett positivt växande. Att någon form av gemenskap ska växa.
Platsen måste alltså förändras och trafiken måste minska.
Någon form av gemensam byggnad som i sitt utseende binder ihop gatans stilar former och färger börjar ta form i tanken och på pappret och den ska vara NERGRÄVD. Eller upplevas som nergrävd, bara tak + någon våning ska sticka upp. Jag blir så glad av att få gräva ner. Det känns så rätt på något sätt.
Man börjar fundera på sin mentala hälsa............

Arbetet med gestaltningen blir just nu väldigt splittrat men...
Efter förra handledningen backade jag tillbaka i mina idéer och började gestalta "växandet" igen. Både i lera och med skisser. Jag tittade i böcker och på foton som jag tagit i somras. Det hände något med mitt fotande efter gestaltningsarbetet i våras och i flera av dem hittar jag en känsla som hjälper mig att förstå min känsla i det jag gör. Jag tappar lätt bort den annars
.
Jag har även varit ute på nätet och kollat upp växandet där. Hittade några intressanta konstnärer som arbetade med just "växande".Blev väldigt inspirerad.
Annars upplever jag den här fasen i arbetsprocessen som arbetsam och lite deppig. Jag misstror mig själv och min förmåga. Och jag tror att det blir värre för att jag på något sätt inbillar mig att jag ska trivas med den här delen av arbetet. Alla möjligheter finns, jag går på upptäcksfärd, letar efter känslan och ett sätt att gestalta den, men blir mest frustrerad.

Jag har i mina tidigare arbeten inte fokuserat på "känslan" som jag skrev om tidigare. Den har jag alltid fått backa tillbaka till och det kanske är så för mig i min arbetsprocess. Men det har blivit tydligt för mig den här gången.

Bromsades naturligtvis på handledningen.
I början av processen blir jag nog gärna konkret. Ett sätt att komma ur den dimma som brukar sänka sig över mig annars. Dimman finns nog för all del kvar men jag har något fast att ta avstamp ifrån.
Som pendlande,arbetande och studerande trebarnsmamma med många bollar i luften tror jag att det gärna blir så att man känner att man snabbt måste komma ur ett dödläge. Saker måste lösas helt enkelt. Snabbhet är en dygd och jag upplever att jag, från att ha varit en ovanligt långsam person, blivit en mästare i att få idéer snabbt. Till och med att jag är uppskattad för alla mina idéer.
Men jag har aldrig blivit ombedd att arbeta med mina idéer, jobba med idéernas uttryck. Det låter kanske konstigt, jag som ska bli bildlärare och allt.
Känslan måste få finnas med, det räcker inte med att idén ska fungera praktiskt och logiskt.
Växandet som jag skrivit om i tidigare inlägg känns därför bra att använda i min gestaltning. Jag har känslor jag kan använda mig av i växandet, både runt växandet att bli vuxen, att utvecklas som människa, den konstnärliga processens växande och så känner jag starkt för naturen och växandet där.

Läser just nu lite konsthistoria och har fått nya tankar runt hur olika tiders konst vuxit fram. Landvinningarna och upptäckterna som olika konstnärer gjort känns så självklara idag, stegen de tog i olika riktningar, problemen som de arbetade kanske hela livet med, att det ibland var så svårt men också gav dem så mycket.

Växande blir alltså det jag ska försöka arbeta med på Fjällgatan.

Ska försöka blogga alla olika skeden i min arbetsprocess. Är inte säker på att jag gjort det förut. Vill kunna lägga den under lupp ordentligt.

Idén till min gestaltning på Fjällgatan känns färdig.
Idén inte utformningen.
Den har med vatten och växtlighet att göra och jag kan tydligt se hur min förra analys och gestaltning är grunden för den här idén.
Det känns väldigt bra att få arbeta med en gestaltning i 2 delar som vi gjort nu. Delarna är olika för att den ena är en analys och den andra en "lösning" men det är samma saker vi brottas med och man får följa sig själv och sin process under en längre tid. Man inser att det händer saker, nya saker, andra saker när man arbetar med något länge men man känner också ofta igen sig. Som nu.
Jag har fått en idé, en idé som känns bra, jag ska "bara" visualisera den........
Då stannar allt av....... Jag kommer inte vidare. Det finns för många möjligheter. Det känns som jag letar planlöst överallt och hittar ......inget.
Jag gör upp en plan för saker jag ska göra, fota, titta i böcker, leta på nätet, arbeta med ppapper, penna och lera.
Så är det handledning imorgon. det brukar vara ett säkert sätt att komma vidare.

Har börjat arbeta för att få grepp om vilken "lösning", förvandling eller gestaltning jag vill ge Fjällgatan.
Min känsla och tidigare gestaltning handlade om splittring och att ingen enhetlig tanke fanns för hur Fjällgatan skulle se ut. Alla tar ansvar för sin bit, sin bostadsrättsförening, lägenhet osv men ingen för helheten. Så är det vägen med alla bilarna, bussarna och lastbilarna. De bidrar också till att splittra och dela, skapar en oro genom sitt ljud och sin fart.

Människor på en gata som Fjällgatan som alla verkar vara på väg någonstans, som är stressade och kanske blir mer stressade av miljön, hur kan jag ge dem en annan upplevelse eller känsla.

Jag vill ena, knyta ihop, sudda bort lite av splittringen.
Få något att växa. Växterna är ju något som är enhetligt på Fjällgatan.

Pratade med en av mina tonåringar och fick ytterligare tankar om att växa. Hur svårt det kan vara och hur viktigt det är att kunna respektera sig själv och andra och att våga.....våga tro på sig själv och att hålla sig öppen för intrycken utifrån.
Balansen mellan att lyssna och ta in intryck utifrån och att lyssna inåt. Då kan något viktigt börja växa.
Det är också bra beskrivning på hur jag vill att min arbetsprocess ska fungera.

Vatten är något levande, det rör sig och det ger liv.

Arbetet med Fjällgatan fortsätter och jag inser att jag fått nya tankar runt min gestaltning.
Skrev tidigare att jag inte kände att jag lyckades så bra som jag hade önskat med mitt gestaltningsarbete för att det inte uttryckte det jag hade förväntat mig.
Nu när jag tittar på det igen upptäcker jag att det uttrycker något annat. Bitarna jag satte samman i min gestaltning gav mig inte det förväntade utan en ny bild/upplevelse,nya kunskaper och insikter.
Är det här min bild av Fjällgatan jag om renodlar det jag tycker är relevant?
Spännande. Det gestaltade lever sitt eget liv och lär mig saker om mig själv och om min upplevelse av Fjällgatan.