Bromsades naturligtvis på handledningen.
I början av processen blir jag nog gärna konkret. Ett sätt att komma ur den dimma som brukar sänka sig över mig annars. Dimman finns nog för all del kvar men jag har något fast att ta avstamp ifrån.
Som pendlande,arbetande och studerande trebarnsmamma med många bollar i luften tror jag att det gärna blir så att man känner att man snabbt måste komma ur ett dödläge. Saker måste lösas helt enkelt. Snabbhet är en dygd och jag upplever att jag, från att ha varit en ovanligt långsam person, blivit en mästare i att få idéer snabbt. Till och med att jag är uppskattad för alla mina idéer.
Men jag har aldrig blivit ombedd att arbeta med mina idéer, jobba med idéernas uttryck. Det låter kanske konstigt, jag som ska bli bildlärare och allt.
Känslan måste få finnas med, det räcker inte med att idén ska fungera praktiskt och logiskt.
Växandet som jag skrivit om i tidigare inlägg känns därför bra att använda i min gestaltning. Jag har känslor jag kan använda mig av i växandet, både runt växandet att bli vuxen, att utvecklas som människa, den konstnärliga processens växande och så känner jag starkt för naturen och växandet där.

Läser just nu lite konsthistoria och har fått nya tankar runt hur olika tiders konst vuxit fram. Landvinningarna och upptäckterna som olika konstnärer gjort känns så självklara idag, stegen de tog i olika riktningar, problemen som de arbetade kanske hela livet med, att det ibland var så svårt men också gav dem så mycket.

Växande blir alltså det jag ska försöka arbeta med på Fjällgatan.