Hindras hela tiden i tanken när jag försöker överföra mina gestaltningar till platsen.
Jag tror att de kommer att bli förstörda.
Det känns som en paradox. Mitt gestaltande handlar ju om växande och att respektera det ömtåliga växandet.
Vilka idéer jag än har när det gäller gestaltandet så kommer de att bli "förstörda".
Precis som allt ömtåligt växande blir förstört i en opersonlig miljö.
Jag vill ju egentligen att växandet ska gälla människorna som lever på Fjällgatan. Det är de som jag vill ska få en möjlighet att växa, ett positivt växande. Att någon form av gemenskap ska växa.
Platsen måste alltså förändras och trafiken måste minska.
Någon form av gemensam byggnad som i sitt utseende binder ihop gatans stilar former och färger börjar ta form i tanken och på pappret och den ska vara NERGRÄVD. Eller upplevas som nergrävd, bara tak + någon våning ska sticka upp. Jag blir så glad av att få gräva ner. Det känns så rätt på något sätt.
Man börjar fundera på sin mentala hälsa............