Glöm ogräset.
Min väg framåt är krokig. hela helgen arbetade jag med att på papper, med penna fånga människorna på Fjällgatan. Jag upptäckte att de hamnade längre och längre ut på pappret, de ville halka iväg, de var på väg alla någonstans, utom de som väntade på bussen (fast de var ju också på väg). Jag hade hittat en känsla genom handen utan att tänka....Jag har nog gjort det tidigare med kameran men aldrig med pennan.
Kändes viktigt. Att jag upptäckt en väg att nå visuella uttryck genom känslan.
På något sätt var jag på rätt väg men tiden går och jag börjar bli stressad. Hur sjutton ska jag få ihop något av det här.
Efter samtal med några kursare i måndags insåg jag också att den känslan jag arbetat med tidigare handlade mer om mig än om Fjällgatan. Det var den känslan jag brukar få när jag besöker nya platser och ingen känner mig. En frihetskänsla. Men jag vet ju inte vad för gränser som människorna på Fjällgatan lever efter, det hade jag inte sökt efter..............

Åkte hem och la mig på sängen... Jag ger upp........


Efter en stund började jag ändå tänka/känna igen. Jag grävde mig ner i mina tankar igen....och något nytt började växa fram.

Bilder på bilder, nytt på gammalt lagda utan hänsyn till varandra som streetart. Det kändes som det stämde bättre. Bilderna av olika ålder med olika uttryck på varandra och på väg åt olika håll, en spricka i mitten..........ett stillastående i mitten.
Nu ska jag bara få ihop allt visuellt